Hon såg ut som en liten skör fågel bland de vita lakanen. Så liten.
"Vem är du då?"
"Det är Jonna... J o n n a."
"Åh, stumpan med russinrumpan". Ja.
"Tycker du jag är brun då?"
"Du är lika brun och snygg som alltid"
"... hoppas jag är välkommen in till Gud"
Vilken gud skulle inte välkomna dig, fina farmor. Den 13 feb var det ett år sedan du somnade in i de värmländska skogarna. Jag saknar dig så himla mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vackert Jonnis!
SvaraRaderaKärlek är vackert, kärlek är ditt och mitt. Det är gåvor, minnen, uppskattning och värme. För mig är du väligt mycket av min kärlek.
Kommer sakna dig! Och måndag den 30/3, måste vi gå på infor mötet på Lise. Så vi kan träffas innan och fika. OKEJ? Kommer skriva på min blogg om du har jag har de. Och du får jätte gärna skriva på fejjan om hur du mår och så, så jag hänger med lite vad som händer här hemma också.
Kärlek.